Poesia kaiera
Poesia kaiera
Oscar Milosz
itzulpena: Patxi de Vicente Arbeloa
2025, poesia
64 orrialde
978-84-19570-40-6
Oscar Milosz
1877-1939
 
 

 

Bakardadea

 

Absentziaren zeru urdinaren pean esnatu naiz,

Malenkoniaren eguerdi itzelaren erdian.

Jausitako hormetan, asunak hildakoen eguzkia edaten du.

Isiltasuna.

 

Nora eraman nauzu, ama itsu horrek, o ene bizitza?

Oroitzapenaren zein infernutara, non belarrak pentsatu egiten baitu,

Non garaietako ozeanoak, haztamuka, ertzak bilatzen dituen?

Isiltasuna.

 

Amildegiko oihartzuna, deidazu! Dementzia,

Busti zure lili horiak edaten dudan iturrian,

Baina aldendu daitezela nigandik iragandako egunak!

Isiltasuna.

 

Sortu nauzun hori, astindu nauzun hori,

Zu, zeinarengana aloea, leizeetako bihotza, jausten baita,

Aita! Kausituko al dut bakea zure oin zaurituen pean?

Isiltasuna.

 

Solitude

Je me suis réveillé sous l’azur de l’absence / Dans l’immense midi de la mélancolie. / L’ortie des murs croulants boit le soleil des morts. / Silence. // Où m’avez-vous conduit, Mère aveugle, ô ma vie ? / Dans quel enfer du souvenir où l’herbe pense, / Où l’océan des temps cherche à tâtons ses bords ? / Silence. // Écho du précipice, appelle-moi ! Démence, / Trempe tes jaunes fleurs dans la source où je bois, / Mais que les jours passés se détachent de moi ! / Silence. // Vous qui m’avez créé, vous qui m’avez frappé, / Vous vers qui l’aloès, cœur des gouffres, s’élance, / Père ! à vos pieds meurtris trouverai-je la paix ? / Silence.