Poesia kaiera
Poesia kaiera
Oscar Milosz
itzulpena: Patxi de Vicente Arbeloa
2025, poesia
64 orrialde
978-84-19570-40-6
Oscar Milosz
1877-1939
 
 

 

Haurtzaroko herrialde batean…

 

Malkotan berraurkitutako haurtzaroko herrialde batean,

Bihotz hilen taupaden hiri batean,

(Kulunka zaratatsuko abiatze-taupadak,

Herio-txorien hegalenak,

Hegal beltzenak plisti-plasta herio-uretan).

Denboraz kanpoko iragan batean, xarmaz erikoan,

Erretzen dira oraindik ere maitasun-doluko begi maiteak

Mea gorrixkaren su goxoaz, xarma goibel batez;

Malkotan berraurkitutako haurtzaroko herrialde batean…

—Egunak, baina, euria ari du osoaren hutsaren gainean.

 

Zergatik egin didazu irri argi zaharrean,

Eta zergatik eta nola ezagutu nauzu,

Betazal goiaingerutarreko alaba arrotz horrek,

Betazal irritsu, urdindu, irrikatsukoak,

Harrien ilargiaren gaineko udako gau-huntz horrek?

Eta zergatik eta nola inoiz ezagutu gabe

Ez ene bisaia, ez ene dolua, ez egunetako lazeria

Didazu hain bat-batean antzeman

Epel, musikal, lainotsu, zurbil, maitatua,

Norengatik hil daitekeen zure betazalen gau handian?

—Egunak, baina, euria ari du osoaren hutsaren gainean.

 

Zer ele, zer doinu izugarri zaharkituk

Dardararazten naute zure presentzia irrealaz,

Egun urrunetako uso epel, eder hori,

Zer doinuren oihartzunak loaldian?

Bakardade zahar askoaren zein hostotzaren pean,

Zein ixiltasunetan, melodiatan edo

Haur-ahots gaixotan aurki zaitzaket,

Loaldian aditutako o musika eder, o musika aratz hori?

—Egunak, baina, euria ari du osoaren hutsaren gainean.

 

Dans un pays d’enfance…

Dans un pays d’enfance retrouvée en larmes, / Dans une ville de battements de cœur morts, / (De battements d’essor tout un berceur vacarme / De battements d’ailes des oiseaux de la mort, / De clapotis d’ailes noires sur l’eau de mort). / Dans un passé hors du temps, malade de charme, / Les chers yeux de deuil de l’amour brûlent encore / D’un doux feu de minéral roux, d’un triste charme ; / Dans un pays d’enfance retrouvée en larmes… / — Mais le jour pleut sur le vide de tout. // Pourquoi m’as-tu souri dans la vieille lumière / Et pourquoi, et comment m’avez-vous reconnu / Étrange fille aux archangéliques paupières, / Aux riantes, bleuies, soupirantes paupières / Lierre de nuit d’été sur la lune des pierres; / Et pourquoi et comment, n’ayant jamais connu / Ni mon visage, ni mon deuil, ni la misère / Des jours, m’as-tu si soudainement reconnu / Tiède, musicale, brumeuse, pâle, chère / Pour qui mourir dans la nuit grande de tes paupières ? / — Mais le jour pleut sur le vide de tout. // Quels mots, quelles musiques terriblement vieilles / Frissonnent en moi de ta présence irréelle / Sombre colombe des jours loin, tiède, belle / Quelles musiques en écho dans le sommeil? / Sous quels feuillages de solitude très vieille / Dans quel silence, quelle mélodie ou quelle / Voix d’enfant malade vous retrouver, ô belle / Ô chaste, ô musique entendue dans le sommeil? / — Mais le jour pleut sur le vide de tout.