
Anafora
Marjorie Carr Stevensen oroimenez
Egun bakoitza halako zeremoniarekin
hasten da, txoriekin, txilinekin,
lantegi baten txistuekin;
halako zeru zuri-urrekarei zabaltzen dizkiegu
begiak lehenengo, halako horma distiratsuei
non une batez geure buruari galdetzen baitiogu
“Nondik dator musika, energia?
Ikusi ez dugun zer izaki izugarrirentzat
sortu zen eguna?”. Oi, berehala agertzen da
bera eta hartzen du bere itxura lurtarra
segidan, segidan bihurtzen da
azpijoko luzearen,
memoria handinahiaren eta neke hilgarri
hilgarriaren biktima.
Badoa astiroago begi-bistan agertzen
eta zipriztindutako aurpegietara uholdean jausten,
haren argi guztia iluntzen, kondentsatzen;
begirada horrekin harengan xahututako
ameskeria guztiarekin ere,
gure erabilerak eta gehiegikeriak sufritzen ditu,
hondoratzen doa gorputz-jitoan
hondoratzen doa klase-jitoan
arratsaldez iristeko parkeko eskalearengana,
zeinak, nekatuta, liburu edo lanpara barik
ikerketa ikaragarriak prestatzen baititu:
egun bakoitza den
gertakari bizia onarpen amaigabe
amaigabean.
Anaphora
Each day with so much ceremony / begins, with birds, with bells, / with whistles from a factory; / such white-gold skies our eyes / first open on, such brilliant walls / that for a moment we wonder / “Where is the music coming from, the energy? / The day was meant for what ineffable creature / we must have missed?” Oh promptly he / appears and takes his earthly nature / instantly, instantly falls / victim of long intrigue, / assuming memory and mortal / mortal fatigue. // More slowly falling into sight / and showering into stippled faces, / darkening, condensing all his light; / in spite of all the dreaming / squandered upon him with that look, / suffers our uses and abuses, / sinks through the drift of bodies, / sinks through the drift of classes / to evening to the beggar in the park / who, weary, without lamp or book / prepares stupendous studies: / the fiery event / of every day in endless / endless assent.